Braskit.se

Jag gjorde en grej med Britney ikväll. Klippa, klistra, loopa helt enkelt.

Människor har lätt för att bli helt besatta av det dom inte kan få. Lägger någon en äckligt godis innanför ett pansarglas så kommer man stå där och sukta ihjäl sig även fans man kanske inte ens är särskilt godissugen. Det hände mej igår. Jag hörde Stolen Moments med Onirico på YouTube och blev genast förälskad i den vackert producerade housemusiken från det tidiga 90-talet.

Det var när jag försökte hitta någonstans att ladda ner den som förälskelsen utvecklades till besatthet. Jag är jävigt bra på att söka på internet och brukar hitta det jag letar efter, men den här gången var det verkligen omöjligt, inte ens på Torrentech (oerhört uppstryrd tracker och forum för dansmusik) kunde jag hitta den här ep:n. Inte heller butiker som Beatport, Junodownload eller iTunes, hade den. I butikerna som saluförde vinylen var den out of stock.

Mitt detektivarbete hade vid det här laget kommit fram till att skivbolaget hade gått i konkurs och producenten i fråga typ blivit tokig eller något.

Igår kväll somnade jag i förtvivlan. Nu i morse gick jag tillbaks till YouTube där det här äventyret började för att ladda ner den där ifrån. Alla fyra låtarna på epn fanns ju där och var ganska snyggt uppladdade. Nu i efterhand känner jag mej dum att jag inte gjort det tidigare, jag var rädd att en YouTube-ripp inte låter bra, men det gör det ju visst.

Enligt min starka övertygelse så kan det mänskliga örat inte höra skillnad på en YouTube-ripp och och en .flac-fil, den som påstår annat är antagligen mobbad och oskuld och bör börja bry sig om vad hin lyssnar på istället för vad hin lyssnar på.

För att göra YouTube-rippar rekommenderar jag CosmoPod, oerhört trevlig add-on till Safari. Ett klick så ligger videon i iTunes!

DW – Nine Lives from SektorFilm on Vimeo.

I lördags gick vi till Kruthuset för att dansa igen. Kruthuset är enligt mej det finaste Stockholm har att erbjuda när det gäller dans på lokal, det är även det enda stället det känns prisvärt att betala för att gå på klubb, när jag betalar hundra spänn för att gå in på typ Debaser eller Strand så känner jag mej oftast lite rånad efteråt, jag ska fan inte behöva betala för att stå och ta skit från några kukhuven som står och spyr ur sig förrförra årets electrohouse utan att bry sig samtidigt som dom dricker sprit ur sugrör och låter sig fotograferas av någon jävla bloggare, egentligen borde vi ha betalt för att stå där som fårskallar och vattna deras egon, det är ju för fan vi som har sett till att dom får göra det dom gör, visa lite tacksamhet, slynor!

Okej nog snackat om dom nu var det ju Kruthuset jag ville skriva om, jag blir ofta imponerad hur killarna i dörren lyckas på ett smidigt sätt utan strul eller sura miner slussa upp folk för trappen till loftet, i lördags såg jag en snutbil svänga upp när jag stod ute och rökte, killarna i dörren kunde med samma lugna förmå snutarna att hoppa in i bilden och åka igen, precis som Ben Kenobis ”these aren’t the droids you’re looking for” , snyggt jobbat!
Om man ska klaga på Kruthuset, och det ska man ju så klart också göra så får det bli baren. Antingen köper man 33cl öl för femtio spänn eller så köper man någon slags fjortisgrogg fast med för lite sprit i ett plastglas för typ sjuttio. Det är inte okej.
Dom brukar ha bra öl (Staropramen) och flaskor är båda praktiskt och gott, men femti spänn är ju asmycket, särskilt med tanke på att det med största sannolikhet är svarta pengar. Groggarna brukar bestå av typ 2cl Smirnoff med ljummen tranbärsjuice, ingen is och mycket kladd utanpå glaset.

Det finns så klart fler anledningar till prissättningen än att göra så stor vinst som möjligt, det handlar så klart om vilken atmosfär dom vill ha, det skulle bli ett helt annat Kruthuset om bärsen var billig, myndigheterna skulle nog inte se mellan fingrarna i så här många år och snuten skulle nog inte vända i dörren om folk var så packade som folk är på vanliga korgar inne i stan. Man behöver ju inte dricka så mycket när man har annat hörde jag någon som sa, men om man som jag inte alltid är så sugen på annat och inte heller gillar att hetsdricka några bira inna man kommer till stället så kan det lätt bli dyrt, en arbetslös småbarnspappa har liksom inte råd med att det kostar typ en lax att gå ut och festa en lördagsnatt. Det ska bli intressant och se om till slut skatteverket och tillsynsmyndigheten och allt vad dom nu heter får upp ögonen en dag. Tack och lov finns i alla fall inte ravekommissionen längre.

Musiken. I lördags var alltså kvällens huvudatraktion Oni Ayhun. Som vanligt är jag hopplöst försenad och bloggosfäreliten har redan skrivit om Oni Ayhun för typ ett år sedan. Oni Ayhun har spelat in fyra tolvor och släppt dom på sitt eget Oni Ayhun Records, åtta experimentella technostycken utan tittel. OAR003-B är folkets favorit av reaktionen i lördags att döma, det är även den poppigaste av dom, OAR004-A tycker jag är fin, men i övrigt är Oni Ayhuns alster riktigt svårlyssnade, men det är klart att alla konstformer måste finnas i alla variationer, det var ju en gång nån stolle som hällde färg på trehjulingen och cyklade på ett jättestort papper. Konst, suck… Live spelar han tack och lov snabbare, hårdare och mer dansant och riktigt bra!

Oni Ayhun är copyrightkritisk så ni kan med gått samvete ladda ner hans plattor om ni så behagar, Oni Ayhun är för övrigt mer känd som Olof Dreijer, som vanligt med den killen så gillar han att vara hemlig, det kan kan gärna fortsätta med även om alla vet att det är han som är han för hans lila/rosa-style och den lustiga peruken tycket jag var fint!

Azari & Iii – Indigo




Ndf – Since we last met

Emmabodafestivalen känns som en kärleksakt!
En kärleksakt mellan arrangörer, artister och besökare, till och med ordningsmakten känns som att dom är på vårat lag. Emmaboda brukar kallas för ”Sveriges sista genuina festival” vissa av oss nöjer sej inte ens med det utan drar till med utmärkelsen ”Sveriges enda festival”.

Det finns många orsaker till att Emmabodafestivalen känns så gemytlig och genuint trevlig, den viktigast orsaken är att det är en extremt okomersiell festival, i jämförelse med Emmaboda så känns hippiefestivalen Urkult som Disneyland. Googlar man ”Way out west” så är högsta träffen SJs sälja tågbiljetter sida.

Alla andra festivaler har en massa sponsorer och framför allt ölsponsorer, när en festival har en massa kommersiella inslag som bryggeriernas egna öltält så blir festivalen på en gång ett slagfält mellan kapitalister och konsumenter med alla problem som hör därtill, precis som en vanlig fredagskväll i stan. När festivalen är beroend av att Åbro är där och säljer sin dyra festivalöl så krävs det ordningsvakter som ser till att vi inte dricker våran egen öl, avståndet mellan campingen och festivalen ökar och när valet står mellan att härja fritt på campingen eller att anpassa sej till reglerna som en lydig konsument så väljer dom flesta det förstnämnda.

Resultatet av en kommersiell festival blir så klart en olyckligare publik som super onödigt mycket och i förlängningen slåss och och våldtar i större utsträckning. När du kan dricka din billiga ljumna burköl samtidigt som du ser ditt favoritband uppträda utan att behöva frukta ordningsvakterna får man en lyckligare publik som känner kärlek och samhörighet. Det handlar om politik från arrangörernas sida inte enbart att popsnören våldtar mindre än rockers.

Därför är jag kär i Emmabodafestivalen, dessutom har festivalen löjligt god smak. Emmabodafestivalen har på ett mycket elegant vis vänt kappan efter vinden och tagit det som den självklaraste saken i världen att Electron dödade Indien (alltså inte landet, hehe) och inte stått kvar och stampat i vad dom en gång var, the kids want Techno liksom! Den line upen dom har i år och har haft de senaste åren är helt enorm! Man tror inte att det är sant, är det här verkligen Emmaboda, våran lilla Svenska Indiepopfestival liksom??!! Ja det är sant! Wohoo!

För att peppa lite extra inför årets festival gjorde jag en spellista med det bästa som kommer i år. 17 låtar med 17 artister som kommer på årets festival!

Dessutom har jag laddat upp min film från förra årets festival, filmen är 24 minuter lång (långtråkig) och filmad med ett antal olika mobiltelefoner och dylikt. Det kanske kan glädja någon.

Avslutningsvis vill jag utbringa en skål för att Hultsfred äntligen gick i konkurs, SKÅL!

Ladda ner musiken

Ladda ner / titta på filmen

1982 hade den Disneyproducerade filmen TRON premiär. Filmen har fått en enorm kultstatus och hyllats av geeks världen över. Utan att avslöja för mycket kan jag sammanfatta det med att filmen utspelar sej mestadels inuti en dator där varje datorprogram gestaltas av en skådespelare. Filmen bygger på samma grunddramaturgi som alla andra bra äventyrsfilmer; rebeller som fightas mot ett militärt överlägset imperium, och så en liten kärlekshistoria på det. Men det intressanta med TRON ligger så klart inte i manuset utan enbart i kostym, scenografi och den teknik filmen är skapad med. Filmen har skjutits på en speciell ljuskänslig film och skådespelarna har spelat i helt svarta studios, sendan har alla miljöer målats på negativen i efterhand. Det var en extremt tidskrävande och kostsam metod, metoden användes aldrig igen. Det är den speciella tekniken som gjorde TRON till något av det vackraste som någonsin fastnat på film, om man som jag tycker att analog sci-fi är det vackraste som finns.

Wendy Carlos, synhtersiserns drottning har gjort filmmusiken till TRON. Wendy Carlos har enda sedan början varit en nära vän till Robert Moog och hon har fungerat som Moog-synthens ambassadör sedan hon 1968 tolkade Bach på albumet ”Switched-On Bach”, Hon har även gjort musiken till ”A Clockwork Orange”.

I höst kommer den extremt efterlängtade och löjligt hypade uppföljaren ”TRON – Legacy”, geeks världen över sitter som på nålar och räknar dagar. Tältköerna utanför biograferna kommer antagligen piska både ”Star Wars” och ”Sagan om ringen”. Den här gången är det så klart inga analoga måla på negativen tekniker som gäller, ”TRON – Legacy” är en storbudget dataanimerd 3D-film. För att skapa musiken nöjer sej Disney inte med några sämre än självaste Daft Punk! Ett mycket klokt beslut, för att lyfta en risig b-film med löjligt hög budget behövs det något extravagant som antagligen inga andra än Daft Punk kan leverera, och jag tror inga andra kan förvalta Wendy Carlos arv med samma värdighet som dom.

Den här video gjorde jag för att hylla både original TRON-filmen och Daft Punk och för att fira den otroligt peppade nyheten att dom fick uppdraget att skapa musiken till nya filmen. Sen dröjde det självklart en evighet innan jag tog mig i kragen och laddade upp den, ser man sig omkring på YouTube så ser man att mitt bidrag till nätkulturen bara är en droppe i havet av TRON/Daft Punk-fanvideos. Något som irriterar mig som fan, för min är egentligen den enda av dom som borde ha gjorts. Alla andra är klippta utan känsla och tanke, dom staplar random action-scener till några av Daft Punks mest förutsägbara låtar. Jag valde istället att bygga en kärlekshistoria ackompanjerad av Daft Punks vackraste balad ”Someting about us”. Hoppas det smakar!

Jag har kommit i kontakt med en Nokiatelefon senaste tiden. Varje gång jag hör den ringa så hajar jag till, oj wow, vad är det här?! Det känns så episkt fett! Det har hänt tidigare att mitt svaga musiksinne går igång på ringsignaler så jag trodde att det var en av Nokias inbyggda signaler. Sony Ericsson säljs ju med en låt av kompisbandet The super orchestra, så jag tänkte liksom varför inte Nokia.

Men jag frågade i alla fall telefonens ägare: är det här en ringsignal eller en riktig låt? Det var en riktig låt, Bandet heter The XX och det här är intror till deras album. Ni som har bättre koll på brittiska popband kanske redan känner till The XX, om någon mot förmodan fortfarande kollar på tv så kanske ni också redan känner till den, för den har tydligen använts i någon känd reklamfilm i vinter.

Den här låten tillhör alltså den klassen som varenda kännande människa drabbas starkt av när dom hör den. Den lämnar din hjärna orörd, men ditt hjärta käkar den upp på tio sekunder. Jag började drömma om att få höra en Ellen Allien remix, eller kanske något vassare som om SebastiAn skulle ha gjort det. Den här låten är för bra för att inte remixas.

Något som jag inte var själv om att tycka för efter en titt på tuben och i molnet så hittade jag ett stort antal amatörmixar. Originalversioner bjuder verkligen in till remixande, det är som att slänga in en juste träbit i en lappkåta, självklart kommer dom att slöjda.

Ellen Allien remixen som jag drömde om fanns ju så klart inte, och jag vågade knappt tänka tanken att jag skulle sätta tänderna i den själv, istället rippade jag dom bästa remixerna jag kunde hitta, för jag är en bättre samlare än remixare.

I dagens postdigitala samhälle framstår antagligen mitt beteende som något i stil med gamla skolans skivsamlare. Även om allting finns i molnet så kan jag inte stå ut med att inte ha det på disken, det går alldeles utmärkt att upptäcka musik på till exempel The Hype Machine, men jag vill kunna lägga mej under täcket med min iPod och känna att mina filer har hittat hem. Jag vill kunna bläddra i iTunes och se mina skivor, det är här det blir problem med blogg-pop och YouTube-rippar, en iTunes-nörd som jag accepterar inte lösryckta låtar utan albumart, så i såna här situationer hittar jag på album som inte finns.

Jag har alltså skapat remix EP:n ”The XX – Intro Remixes – The best song in the world by the most worthless band in the world”. En fördel för er att ladda ner mitt låtsasalbum istället för att ränna runt på nätet är att ni slipper komma i kontakt med alla de fruktansvärda hip-hop-mashups som har gjorts av den den här låten. Är du sugen på The XXs riktiga album så har det cirka ettusensexhundra seeders på The Pirate Bay, men det är absolut inte nödvändigt för The XX är alltså ett riktigt mediokert band. Ett brittiskt popband helt enklet.

Partybandet nummer ett har nyligen gjort ett tapper come back försök med nya YouTube-videon ”Rocket to Uranus”. Vengaboys har alltid handlat om party-party och snusk, och det levererar dom starkt även över tio år senare! Jag är övertygad om att det här blir en stor hit i sommar och att Eurodiscon i sommar äntigen får det uppsving vi länge har väntat på! Som en raket i anus!

Nu vill jag även passa på att posta ett några år gammalt klipp när två av mina bästa vänner hyllar sitt favoritband. Markus och Alex hade fått varsitt fint luv-linne av mej och dom kännde sej så fina och festliga att dom bestämmde sej för att göra en liten YouTube-dans! Är du också intresserad av att steka i hippaste plagget i sommar? jag har fortfarande några exemplar kvar, så skriv en kommentar om du vill ha.

Jag hittade just en grej jag gjorde för några år sedan med Cornelis och Daft Punk, jag tycker den är helt klart hörvärd så jag laddar upp den, det är ju lite korkat att göra mashups och sen bara spela dom för sej själv. Det är alltså Cornelis Vreeswijks ”Fimpen” och Daft Punks ”Phoenix” som det handlar om. Tycker någon att det här är fett så skriv gärna det så postar jag fler. Håll till godo med den här så länge!

Fexxe – Cornelis Vreeswijk – Fimpen vs. Daft Punk – Phoenix by Fexxe

You parting words still echo clear on the day you left me
If you need me i´ll be there, you said you´d always help me

Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now

I can´t seem to satisfy anyone around me
You hold my hand and see me through
All the things that bound me

Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now

Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now

I´m calling you now (oh now i need you)
Calling you now (oh how i need you)
Please come to me now
I need you
I need you (oh how I need you)
I need you (oh how I need you)
I need you (oh how I need you)
I need you (oh how I need you)
Oh how I need you, oh how I need you

Having learned to live with you
It´s hard to live without you
You always said if I were down,
To cheer me you would be around

Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now
Now I need you, I need you, I need you, I need you
I need you, I need you right now

I´m calling you now
(oh how I need you)
Calling you now
(oh how I need you)
Please come to me now
(oh how I need you)
Please come to me now
(oh how I need you) I need you now
(oh how I need you)

Jag älskar Kitsunés samlingsskivor som kommer med jämna mellanrum som ett brev på posten de senaste åren. Det känns som att prenumerera på Mr Music, ni kommer ihåg den där CD:n som på 90-talet faktiskt kom som ett brev på posten på riktigt.

Om man inte är en sån som köper 12:or och har koll på det senaste men ändå vill hålla sej uppdaterade med vad världens kanske fräsigaste skivbolag har haft för sej på sistone så är ”Kitsuné Maison Compilation skivorna” guld, om man gillar den här disco/electro-inspirerade hipster-popen det vill säja.

När jag lyssnade på ”Kitsuné Maison Compilation 6″  första gången flöt allting på som planerat ända fram till spår 12. Jag blev tvungen att vrida upp volymen, vrida upp basen och klicka på repeat. Den behövdes spelas ett antal gånger innan jag kunde släppa upp repeat och gå vidare. Den är ju bara så jävla fet!

Sen köpt jag Say Whoa EP:n på iTunes för 22kr, något jag så här i efterhand tycker är lite onödigt, för både Sinden och Boys Noize Remixen är typiskt onödiga remixer. Jag antar att jag gjorde det av någon slags göra rätt för mej anledning, men det blev ju ändå inte rätt för det är ju A-Trak jag vill ge pengar inte Apple.

Batala inte för musik, men bjud gärna A-Trak på ett par bira om ni nån gång skulle få chansen. Att i dagsläget betala för musik är som bistånd utan 90-konto. Jag är en ivrig pirat med login på asgrymma torrent-sidor och jag lusläser ett antal mp3-bloggar varje dag, ändå köper jag musik på iTunes, av den enkla anledningen att det är enkelt, går snabbt håller hög kvalitet och har i vissa fall bättre utbud än torrent-sidorna.

Tack och lov så har Apple tagit bort sitt DRM så nu är det fritt fram att konvertera till MP3 och ladda upp och dela med sina vänner!

A-Trak är från Montreal i Kanada precis som, ja ni vet vem. Han är även brorsa med snubben i Chromeo som inte är den tjocka snubben i Chromeo, han är dessutom den yngsta som har vunnit DJ-OS tre år i rad första gången endast 15 år gammal!

Idag är det dags för en liten mix! Idén till att göra den här kom när jag lyssnade på I’m So Hot For You på väg hem från jobbet och jag tyckte mej höra Don’t You Want Me, jag hade inte den i iPoden, så jag väntade tills jag kom hem. Efter att lyssnat på dom efter varandra och på varandra så bestämde jag mej att det här måste bloggas om.

Som jag nämnde tidigare så har Bobby Orlando varit min favorit den senaste tiden. När jag första gången hörde I’m So Hot For You, blev jag så jävla glad, det är ju Da Hype med Junior Jack! Eller tvärtom, Da hype är I’m So Hot For You.

2003 köpte jag fortfarande CD-skivor. Efter att ha hört Da Hype på Guidelines (Guidelines var en houseklubb på Mondo på den tiden) köpte jag Junior Jacks album. Junior Jack var en stor favorit. Mina vänner ville aldrig följa med mej på Guidelines, dom gick hellre på popklubbar, så det kändes ganska bra att få visa att Robert Smith faktisk sjunger med Junior Jack, Robert Smith är ju för fan eran gud och han har fattat, varför kan inte ni också fatta? Fatta att disco är fetare än pop?

Det skulle dröja några år till innan Justice vände upp och ner på hela kakan och äntligen dödade den förbannade indiepopen.

Det jag alltså kom fram till idag är att basen som Junior Jack samplat från Bobby Orlando inte helt och hållet är Bobbys verk, han har i sin tur plagierat Human Leagues största hit Don’t You Want Me från 1981.

Nästa beståndsdel i den här mixen är Felixs megahit från 1992 med samma titel. Don’t You Want Me. Avslutningsvis släppte jag in You Gonna Want Me med min absolut största idol, Tiga!

För ett par år sedan var Andy Butler (Hercules and Love Affair) i Sverige för att DJa, då passade våran mysigaste musikjournalist på att intervjua honom. Upplägget på intervjun går ut på att Per bad Andy att ta med sina fem favoritskivor och prata om dom. När jag hörde Andy berätta om Connie förstod jag direkt att henne kommer jag älska, samma sak med Gino Coccio. Dessutom hade han med världens bästa låt Hypnotic Tango med My Mine. Hypnotic Tango har en sån otrolig ”stuck on repeat effekt” på mej, jag brukar till exempel lyssna på den hela vägen till jobbet (ca en timme) till slut får jag tvinga mej själv att byta låt eller stänga av.

Den här intervjun är inte bara bra för att man får en liten lektion i Andys musikskola, den är rolig och mysig också. Rolig för att Per Sinding Larsen har en så rolig dialekt och att han säger varannan mening på svenska och nästan till och med pratar svenska med Andy. Mysig för att dom båda är så gulliga och trevliga.

PSL är public service när det är som bäst, Per Sinding Larsen med vänner jobbar med att blogga. Det är egentligen inte konstigare än att man kan jobba med att göra TV, men jag blir ändå så glad att Sverige fortfarande fungerar som det var tänkt att det skulle fungera trots alla våldtäkter vi utsatts för. Så om du vill att Per ska få fortsätta blogga, rösta inte på ett borgerligt part, inte för att jag tror att någon tänker göra det, men det kan inte påpekas en gång för mycket.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ladda ner Hypnotic Tango

Ladda ner intervjun

Jag ligger i sängen och dricker snabbkaffe och lyssnar på franskt. Det är det bästa jag vet.

Jag använder ganska ljummet vatten för att det ska gå snabbare att dricka första kopparna så det kickar in ordentligt. Jag kör med två koppar så jag kan blanda andra koppen medans jag dricker första.Vi hade två kaffeburkar i köket så jag tog Mellanrost i den ena och Mörkrost i den andra, den ena löste sej bättre i vattnet och den andra var godare att dricka, men jag var för kaffeodrucken och snurrig för att kunna hålla kopparna isär så nu dricker jag varannan klunk ur varannan kopp. Inget vidare test, det är som med det mesta jag gör, ganska kul men halvdant och ofärdigt.

Kaffe smaker bättre med house och house låter bättre med kaffe, när jag dessutom ligger i sängen blir det heroin för mej. Sen kommer ångesten. Vad fan håller jag på med? Jag borde raka mej, betala räkningar, söka jobb, diska och ringa mamma. Jag försöker trycka bort dom känslorna, varför ska jag låta bli något som är så härligt? Kärleken jag får av Neskafé, Dj Falcon och Thomas Bangalter är den bästa jag vet, jag måste komma på ett sätt att kunna göra det här på heltid utan att få ångest av det.

Om staten förstod hur gött det här är för mej så skulle dom nog ge mej lön för det, det vore nog bäst för alla, istället för att jag går ut och jobbar med något skit som jag ändå inte vill göra.

Oj oj, det här blev en konstig post, jag kan avslutningsvis berätta vad jag egentligen håller på med. Jag ligger i sängen och dricker kaffe och förbereder min nästa stora bloggpost, någonting i stil med ”Recept på Disco” fast den här gången blir det ”Recept på Fransk House”, i två delar, en för första och en för andra vågen. Tills dess vill jag bjuda på två smakprov:

Demon vs. Heartbreaker – You are my high från 2000 får gestalta första vågen och Surkin – And you too från 2006 blir en perfekt representant för andra vågen!

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Tanlines på Södra Bar den 13 Maj,
jag skriver upp det här istället för i kalendern,
påminn mej om en månad. Tills dess,
lyssna på Myspace kanske?

För typ tvåhundrade år sedan levde det en man vid namn Ludwig van Beethoven i Österrike. Han spelades piano och skrev låtar, hans största hit kallas på svenska för ”Beethovens femma”, jag tror att det kanske var den femte låtan han skev, det är hur som helst den enda låt med honom jag har orkat bry mej om att lyssna på.

Den här låten har varit riktigt populär i över tvåhundrade år och orkestrar över hela världen har gjort covers på den, den är också väldigt populär bland folk som inte riktigt kan spela piano men gärna klinkar lite ändå. De först fyra tonerna är lätta att lära sej och när man hör dom tänker man YEAH nu kommer en riktig klassiker! Sen spelar det ingen roll om pianoklinkaren bara spelar dom fyra och slutar sen, då har man fått det köttiga i låten, resten är mest smörja. Beethoven har faktisk en låt till som är riktigt populär blad pianoklinkare, Für Elise (Till Lisa på Svenska), Für Elise är en sån låt som kan få den allra lugnaste att vilja slå en yxa i pianot.

Vissa låtar bör inte remixas, dom klarar sej alldeles utmärkt i sitt originalskick och kan antagligen inte bli bättre Strings of Life med Rhythm is Rhythm är en typisk sådan låt, Bethovens femma är det inte. Den har en asbra början men sen börjar den kuka ur på tok för mycket efter 30-40 sekunder, sen pendlar den mellan fantastisk och asdåligt genom hela låten. Riktigt ojämnt. Det är så klart inte bara Beethovens fel, dom hade ju faktiskt helt andra ideal på den tiden, och han kan ju inte rå för att trummaskinen uppfanns långt efter hans död, men i det stora hela är Beethovens femma mer bra än dålig.

1976 gjorde Walter Murphy en cover på låten och för ett par år sedan gjorde Soulwax en remix av den versionen. Walter Murphys version står sej väldigt bra själv, men i princip alla låtar mår bra av att få lite Soulwax i sej. Hösten 2009 gjorde Wolfgang Gartner sitt bidrag till den här musikaliska viskleken och alldeles nyss gjorde Håkan Lidbo köttfärs av den.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

”Sur å Stel” tycker att Receptet på Disco borde innehålla ”universums bästa producent – PATRICK COWLEY”, Tack för tipset Sur å Stel! Eftersom jag är kär i Donna Summer så får mitt Patrick Cowley bidrag bli hans ”I feel love” remix från 1982. Pumpa upp volymen och njut!

På nittiotalet lyssnade man på radio och spelade in kassettband. När det kommer något man gillar trycker man på rec. En onsdagskväll det måste ha varit typ 96 satt jag på mitt rum och slog på radion, dom spelade den häftigaste musiken jag hade hört i hela mitt liv. Jag satt och lyssnade med koncentrerade öron och rec knappen stannade intryckt under hela programmet.

Jag hade hört två former av elektronisk dansmusik tidigare, det första var Euro Dance, något som jag absolut inte kunde uppskatta då för det var vad alla ”vanliga” i min klass gillade, Idag ett decennium senar ligger Better off alone med Alice Deejay högt upp på favoritlistan. Inget konstigt med det, alla älskar Euro.

Det andra var Goa Trance. Mina vänner köpte cd-skivor som alltid var en dubbelskiva och hade typ en indisk elefantgud med åtta armar på omslaget. När jag var tolv var det astufft med Ravemusik, och vi hade verkligen fantastiska stunder till den här typen av musik, halvnyktra i nedre tonåren.

Musiken som Calle Dernulf spelade i radion på onsdagskvällarna var varken det första eller det andra, jag blev besatt av att spela in den här musiken på kassett. Varje onsdagkväll satt jag klockan tio med kassettdecket laddat och väntade på att nyhetssändningarna från ekot skulle sluta, REC! Under flera års tid i slutat av nittiotalet bandade jag P3-dans, ingen har betytt lika mycket som Calle Dernulf när det gäller att forma mitt musikaliska jag, jag skulle inte varit jag utan Calle Dernulf. Jag är evigt tacksam för det han har gett mej, men jag är ännu mer tacksam för att jag har fått växa upp i ett sosseland med statlig radio.

Jag är uppvuxen långt in i Norrlands inland, så jag hade inga chanser att köpa skivor på hemmaplan. Dom gånger jag besökte en stad som hade en skivbutik (alltså inte när jag köpte CD-skivor i Sollefteå) så letade jag upp skivbutiken och blev helt till mej av alla 12:or! Det kändes så spännande med alla skivor, men jag fick lite magknip eftersom jag kände igen en pytteliten bråkdel av titlarna, jag trodde då att det berodde på att jag var i nedre tonåren och från Norrland, sen förstod jag att det är så för alla i en Techno/House-skivbutik. Jag bläddrade på i skivbackarna och försökte memorera vad Calle Dernulf hade snackat om. Stockholmstechno var bäst och Cari Lekebusch var självklart favoriten.

Nån gång i slutet av 90-talet köpte jag ”Precious Moments”, den EP:n är helig för mej. När jag hör den idag ser jag den lila etiketten snurra innanför ögonlocken och känslan kommer tillbaks, jag minns hur det var att vara den enda i bekantskapskretsen som ägde en vinylspelare, jag minns hur det var att älska musik i smyg som ingen jävel brydde sej om. En sak som är fint med Precious Moments är att den visar att det inte finns någon gräns mellan House och Techno…

Som jag var inne på tidigare är jag tacksam att Sveriges Radio ger oss möjligheten att bilda vår egen musiksmak, att dom anställer folk för att spela musik på kvällarna som inte är kommersiellt gångbart, att vi ser kultur som en rättighet som måste få kosta pengar, låt det fortsätta vara så. Rösta på Sossarna eller Vänstern i höst.

Efter att ha gått på dom fruktansvärda ”The Office” festerna för många gånger, har jag nästan fått för mej att jag inte gillar Techno. Jag har haft sjukt höga förväntningar men blivit lika besviken varje gång. Konceptet känns fantastiskt på pappret, Technomusik och smuggelöl i en gigantisk betongbunker fram till soluppgången. Problemet är att hela jävla prylen ska vara så jävla svår. MINIMALISTISK. Minimalistisk betyder att ölen måste vara ljummen och måste serveras i burk, ingenting får vara fint, därför har dom byggt baren av smutsiga lastpallar, mer ljussättning än nödutgångsskyltarna är överflödigt. Hur fan kan man vilja arrangera en minimalistisk fest? Fest är ju fest för fan, ballonger och serpentiner liksom. Minimalistisk mat = Makaroner utan sås, minimalistisk sex = runka ensam vid köksbordet, minimalistiska hörlurar = dom man får med när man köper iPoden. Ingen gillar minimalistisk mat, ingen gillar minimalistiska hörlurar, ingen gillar minimalistisk musik, det är bara trendängslingar som låtsas gilla skiten för att inte någon ska tro att dom inte fattar den här svåra Technon. Nån gång per kvartal står alltså några hundrar människor som fån och tiger som kejsarens nya kläder. Sist jag var där fick jag på fullaste allvar för mej att arrangörerna skrattade bakom ryggen på oss, hur långt kan vi ta det här innan folk fattar att det är ett skämt? Tydligen hur långt som helst, skrattar dom. Dom skryter om sina grymma högtalare, men det spelar inte någon roll för den enda basen man kan få ut ur den musiken är den som får glasrutorna att skallra, kläderna att kittlas och trumhinnorna att slå lock, inte den sköna basen som känns i hjärtat och kroppen. Sist jag var på The office (#11 tror jag det var) var det så löjligt dåligt så vi drog hem vid tre. Utanför stod en tjej och frågade om vi ville dela på en taxi, det ville vi. I bilen sa hon att hon var tvungen att dra hem för att hon typ var förkyld, Jag sa att vi åker hem för att det var den sämsta skiten vi varit med om, hon log och sa: Ja, jag gillar inte heller sån här musik. Fler borde säja det, säg till era vänner: Gå inte dit! Den här jävla ballongen borde punkteras.

Därför har jag fått för mej att jag inte gillar Techno. Jag klarar mej bra med House, Disco och Electro har jag tänkt. Igår gick jag med Joel och Bea till Fabriken för att se Joey Beltram, stämningen där var allt vad The Office inte är. Fabriken är en vanlig offentlig festlokal, är du över arton ställ dej i kön och kom in, välkommen, inga konstigheter (The Office mailar ut en timme innan vart festen kommer äga rum trots att alla som ska dit redan vet vart den är och festen inte är ett dugg olaglig, det var nödvändigt för 90-tals rave men The Office, vafan) Vi kom dit relativt tidigt men redan då var det en trevlig atmosfär i rummet, folk var glada och förväntansfulla. När dom bokar en artist som Joey Beltram så spelar det ingen roll att det är ett 18-ställe, alla typer i alla åldrar var där, 18-åriga electrosnören, ravare, medelålders män, ensamma musiknördar, blattar, sånna som oss, vi älskar alla att dansa till Techno. Jag var så glad igår kväll, det var Technons revansch för mej! Jag älskar Techno!

Fantastisk Joey Beltram!
Fantastiska visuals!
Fantastiskt ljud!
Fantstisk rökmaskin!
Fantastisk atmosfär!

Varför arrangera tråkiga fester när man kan arrangera roliga?

Kimono som spelade innan Beltram var inte dålig han heller, han spelar den 24 April tillsammans med Thomas Krome, se till att gå då, för det här är fett!

Förra veckan släppte Dorothys Fortress tredje delen (Kill Django Kill EP) i Django triologin! Den får ni försöka fixa på egen hand om ni vill ha den, det kommer ni vilja efter att ha hört del ett (Django the Bastard EP) och del två (Django Strikes Again EP)!

Jag har antagligen norra Europas bästa musiksmak och jag bryr mej om musik mer än dom flesta jag känner. Jag avslutade förra blogposten med att nya Braskit ska handla om de tre glädjeämnena Discomusik, Appleprodukter och Internet, det är förvisso sant. Men självklart så är det Discomusik som är det stora glädjeämnet, Appleprodukter och Internet är bara två jävligt bra hjälpmedel för Discomusik. Så nya Braskit ska alltså handla om Discomusik.

MP3-blogg tänker du, det har jag sett förut. Och det tänker jag också. Det finns två typer av MP3-bloggar, dom som postar det senaste när det är så nytt och fräscht som möjligt och så finns det dom som gör mixtapes. Jag kan omöjligt vara först med det senaste, det finns alltid någon annan som är bättre på det (Neonjunks.com), och jag tänker inte göra vad så många andra gör och posta vad någon annan redan har postat, halvförst räknas inte.

Jag har alltid velat vara en discjockey, men mina skills är inte vad dom borde vara så mina mixtapes blir oftast i torftigaste laget. Om man vill ladda ner grymma mixar finns det andra som kan leverera (Erol Alkans podcast), men jag är trots allt en discjockey. Det finns tre typer av discjockeys. 1. Dom som kan få vilken smörja som helst att svänga för att dom helt enkelt är så duktiga, dom som ser djandet i sej som en högre konstform än musiken som dom spelar. 2. Dom som uteslutande håller sej till det pöbeln har hört förut, pöbeln goes bananas till ”Det snurrar i min skalle” för femtielfte gången och snubben får gå hem med den snyggaste tjejen trots att han inte kan mixa. 3. Dom som vägrar att acceptera att pölen tycker att det är roligare att skråla till ABBAs refränger än att njuta av en riktigt välspelad 808.

Som många redan vet så är jag en discjockey av kategori 3, Jag får alltid en sån lust att läxa upp pöbeln, vill någon skojfrisk jävel höra ”Cant touch this” så spelar jag istället ”Super freak” och det blir inte alls lika skojigt för pöbeln som det blir för mej, en sån jävla dj alla hatar. En optimal discjockey har självklart några procent hit eller dit av alla tre kategorierna. Jag hörde en kille i Prag (inte på båten, den lilla baren i källaren) som var en perfekt kombination av kategori 1 och 3, han började sitt pass med 60-tals Pop och gick under ca 2 timmar hela vägen till 90-tals House på ett makalöst vis . Dj Sacke är en klockrent 2:a, han verkar vara ambitiös på att lära sej Traktor ordentligt så förhoppningsvis kan han bli en 2-1:a småningom, men det kan ju bli svårt om han ska envisas med att fortsätta spela Indiepop och annan smörja.

Det här är alltså fortfarande en beskrivning av vad nya Braskit kommer att handla om. Jag postar musik som jag tycker att ni ska lyssna på. Mitt format kommer vara samlingar men inte mixar. Först ut kommer en som jag har valt att kalla ”Recept på Disco”. Precis som att dom som gillar att röka Cannabis tillslut kommer behöva Heroin för att bli nöjda har även jag behövt söka tyngre och tyngre skit. Jag har hört den ena grabbduon med mask och MacBook efter den andra avlösa varandra tills det bara känns meningslöst. Det här kan vilken fjortonåring som helst göra i Fruity Loops på lunchrasten. Det naturliga steget blev så klart Chicagohouse. Från Chicagohouse halkar man lätt in på Negerbögdisco. Helt plötsligt befann jag mej i 70-talet.

Jag har klättrat runt på alla möjliga grenar i Discoträdet och nu står jag helt plötsligt och kramar stammen (slå mej i huvudet med något hårt om jag även börjar gräva efter rötterna). För ett par månader sen började jag fundera över hur Dansmusiken lät på den tiden om man inte var negerbög. Det var då jag fann han! Han som den här blogposten egentligen ska handla om!

Bobby Orlando! Bobby Orlando, var inte neger, och inte bög men han var Discoproducent. Det är framförallt honom vi har att tacka att Dansmusiken ökade med ca 10 BPM i decennieskift 79-80. Han var inte inblandad i Donna Summers ”I fel love” som antagligen är den mest stilbildande låten i dansmusiken historia, men förutom den så är Bobby O bäst. Hi-nrg! snabbare Discomusik anpassad för 80-talet, radio, topplistor och jukeboxar. Från sent 70-tal fram till jag vet inte när producerade Bobby O mer musik än vad någon annan lyckats åstadkomma. Bobby O var besatt av att starta nya skivbolag och hitta på nya alias, hans mest framgångsrika projekt var The Flirts. Utåt sett var The Flirts ett tjejband, tre snygga brudar kändes antagligen jävligt fräscht i mitten av 80-talet. Att det var olika tre brudar i studion, i musikvideon och på affischen var av mindre betydelse. Så det E-type gjorde på 90-talet, att anlita en sångerska och en strippa och låta dom komplettera varandra har han bajtat från Bobby O. 00-tals producenter som Junior Jack, Felix ad Housecat, Armand Van Helden med flera har såklart samplat Bobby O.

Men Bobby Orlando står sej inte helt ensam, vi måste ha in lite fart och fläkt i ekvationen! Det är därför jag med stolthet kan presentera: Recept på Disco! Ett 37-spårs samlingsalbum enligt följande innehållsförteckning:

25% Bobby Orlando
17% Klasisk 70-tals Disco
14% Italo Disco
14% 10-tals House (några låtar i den kategorin är ändå från 09)
14% Hipstermusik
8% Chicago House
8% Nutida Disco

Det här är en introduktion av vad nya Braskit kommer handla om.

2003 startade vi Braskit (läs tog bloggen till Sverige), vi var fyra medelsvenska män i 20-årsåldern som ville göra internet. Vi hade läst smak och förstod att internet var jätteroligt, vi ville också göra internet. Vi ville leva rövare och skriva om det på internet, vi ville göra våra föräldrar oroliga för våran dekadenta livsstil, vi ville göra oss själva till landets kändaste snattare. Det var askul ett tag, men som med det mesta så höll det inte i längden.

En efter en började vi hitta nya hobbys, Joel jobbar med data, så han hade liksom inte mycket lust att leka med internet efter att ha jobbat med det hela arbetsdagen. Men det var han som registrerade domänen och visade att det var WordPress som var the shit. Alex fick smaka på de bittra konsekvenserna av att vara landets kändaste snattare, det kändes astufft att vi kom högre upp än Vivo i Hornstull om man googlade Vivo i Hornstull, men när personalen i butiken också började läsa Snattarlistan var det inte lika kul längre. Sen blev han aktivist istället och la tokbloggandet på hyllan. Eric var antagligen den som bidrog med grymmast prylar till Braskit, ”Gissa Gösen” ligger fortfarande kvar som en k-märkt fornlämning som aldrig får förstöras. Förutom Gissa Gösen så är Las Palmas det enda som finns kvar från den gamla tiden (kvar online, det kan finnas mer på nån diskett i källaren), Las Palmas hade ingen hemsida så vi gjorde en åt dom, vi tyckte det var viktigt att alla låtar var tillgängliga, gissa om vi var stolta när vi gjorde ”Vi blir i familjen” tillgänglig en månad innan den gick att köpa!

Braskit blev med åren svårare och svårare att motivera, vi blev äldre och tråkigare och visste liksom inte längre vad vi skulle ha det till. Men jag (Fexxe) vägrade att ge upp en så bra domän, så jag fortsatte att betala år efter år, 2006-2010 har den mest fungerat som ett smidigt sätt för mej att prångla på folk min musiksmak, typ såhär: LADDA NER DEN HÄR DEN ÄR ASBRA!

Men jag har saknat en blogg, så nu gör jag det jag hela tiden har velat göra sen Braskit dog ut nån gång kring 2005. Jag kommer hela tiden på saker som jag vill posta men inte har kunnat för att Braskit har legat som ett uppfuckat sår som inte går att använda. Vad ska jag blogga om då? Jag ska försöka blogga så lite som möjligt om mej själv och istället fokusera på de tre glädjeämnena; Discomusik, Appleprodukter och Internet.